”Och hur länge har du tänkt att stanna är då?”, undrade mannen som jag nu förstod hette Lennart.
”Näää… stanna? Jag ska bara äta, vänta på dom andra och vila lite, sen ska vi upp på scenen.”
”Jaså, har du bråttom? Varför sätter du dej vid mitt bord då?”
”Förlåt. Jag visste inte att det var ditt stambord. Jag har inte varit på det här stället förut.”
”Nä, det vet jag nog. Annars skulle jag väl ha känt igen dig. Jag har suttit här vareviga kväll sen i september, alltid vid det här bordet.”
”Ja ursäkta mig. Jag menade inte att tränga mig på.”
”Det är ålrajt, bara du bjuder på en bärs så. Så jag har nåt att dricka. Jag får väl stanna och kolla in om du är någe rolig som tack. Så du har NÅN som skrattar åt dig.”
Jag reste mig och gick och beställde en öl åt Lennart. Varför vet jag egentligen inte. Jag såg mig omkring. För att vara ett förortspizzeria så var det ganska tomt. Och inte många i publiken ännu heller. Verkade mest vara personal och fyllegubbar.
Några småbrudar stod vid disken och försökte köpa öl. Kassatjejen hyssjade åt dem och nickade som hon tyckte försynt åt mitt håll. Småflickorna blängde surt mot mitt håll som om de tyckte att kunde jag inte äta klart snart så de kunde få sin underåriga öl?
Det var i och för sig ingen kö, bara en tre fyra personer som stod och hängde så jag hade inga problem att tränga mig fram till kassan. En av de lokala småtjejerna blinkade ogenerat med sina lösögonfransar och plutade med munnen. Med ena armen klängde hon fast vid en finnig men långväxt sak i svart skinnpaj som stod i kön och väntade på sin beställning. Den finnige vände sig om för att se vad som tilldrog sig hennes intresse.
”Ööhh, du ska ge jävlen i att stöta på min brutta, jävla gubbjävel. Passa dej så du inte åker på en jävla smäll.”
Jag förklarade för honom att han inte var det minsta intresserad av flickvännen, men det gjorde inte saken bättre… alls.
”Jasså, våra brudar duger inte åt dej? Inte fina nog förstås. För mycket lantisar för en jävla artist som du. Egentligen skulle du ha en jävla smäll. Kom Synnöve, och ge faan i att glo på han så förbannat!”
Den finnige drog med sig flickan med jättelösögonfransarna mot ett bord där tydligen resten av samhällets motorburna ungdom residerade. Han sa någonting till dem, de tittade åt mitt håll och garvade rått. Säkert hade han sagt något vackert om de där förbannade artisterna.
Leave a Reply