Grodan kräks

– Fy faaan! Kolla! Fy faaan va bra!

Dagge var tydligt lyrisk över den nya skiva han kom inramlande på korridorrummet med i högsta hugg. Ett svartvitt foto med fyra långhåriga killar i jeans, lutande sig mot en vägg och med texten ”Ramones” i rött över. Skivan hette ”Rocket to Russia”. Det såg inte direkt ut som de vanliga skivor Dagge brukade köpa – Genesis, David Bowie och Yes var det han brukade lyssna mest på.

Han rusade fram till skivspelaren, slet bort skivan med Rolling Stones ”Brown Sugar” som var Bertils favorit och slängde på den nya skivan. Onetwothreefour!!!!!!!!
Vi satt och stirrade rakt in i högtalarna.
Så jävla bra!!
Där och då föddes idén att starta ett eget band. Så skulle vi också låta!

Dagge gick som vanligt gick in för allt till max och samlade nästa dag ihop alla sina 500 LP-skivor i kartonger och ställde ner dem på Nationen för att ha utförsäljning. 5 spänn styck. Innan dagen var slut hade han sålt hela sitt musikaliska arv och istället köpt sig en begagnad elgitarr.

Själv var jag en av de där grabbarna som valdes sist på gymnastiken eftersom bollkänslan var noll. “Du kan ju spela back” . Inom ramen för Grodan Kräks var det istället “Du kan ju spela bas”. Sagt och gjort – jag tog på mig ett extraknäck att dela ut flygblad och fick snart ihop till en begagnad elbas – en vinröd Hagström.

Vi gick in för bandet med hull och hår. Jag tog till och med elbaskurser på Kursverksamheten. Min lärare var en basist i ett jazzrockband som haft viss framgång och bland annat spelat i Malmö Folkets Park. Jag lärde mig inte mycket, men fick i alla fall hjälp med att stämma basen en kväll i veckan. Dessutom fick jag lära mig “floriotter”, ett mesigt sätt att spela flera toner samtidigt, vilket kanske inte var det allra mest prioriterade för en som inte kunde skilja c-dur från en ponnyhäst.

I början kallade vi oss för Grodan Kräks, men när vi fick veta att det fanns ett band som hette Helikoptern Kräks tyckte vi det var för lika, så vi bytte namn. Vi kunde heller aldrig komma överens om namnet, vilket ledde till att vi bytte namn lika ofta som mer kunniga musiker bytte ackord. Musen i Huset, Älgost, Heliokraterna. Namnen blev allt mer krystade, men musiken var alltid densamma. Redan när vi började så var den tunn, och trots all övning blev den aldrig större. Den bestod av två låtar: Paper Plane och Jumping Jack Flash. Quo och Stones. Samma ackord i båda låtarna, i alla fall i våra versioner.

Eftersom det inte var någon större risk att vår crossover mellan punk, boogie, rock och bilolycka skulle rymma några större möjligheter till långa bas-solon så var det istället viktigt att skaffa en häftig attityd – kan man inte spela så kan man i alla fall se cool ut. Så istället för att knäppa på den i alla fall dagarna efter kursen stämda E-strängen oavsett vilken låt vi spelade så hamrade jag hejdlöst på den med ett grått hårt plektrum. Jäävlar vad det lät! Attityd!!

Vi höll oss med en något egen för att inte säga unik sättning: två elgitarrer ( ingen kunde spela solo utan båda körde komp) elbas, trummor och tenorsaxofon. Texterna behövde vi inte bry oss om. Eftersom vi trots allt hade den självinsikten så att vi inte lät någon av oss plåga omgivningen med att sjunga, så brukade Bertil istället bröla fram något som liknade vokalstämman på sin saxofon.

En dag när vi tröttnat på att heta Eddie and the Rådjur – ett namn vi fnittrat åt i en vecka men sedan insett att det inte skulle ge oss någon skjuts framåt i karriärer, bytte vi till det inte fullt politiskt korrekta Bertil Bög och de fyra Rövarna. Ett studentikost namnval som vi hette i ungefär en dag under vilda protester från Bertil. Han var inte homosexuell meddelade han, och ville inte utmålas som det heller.

Vi andra försvarade namnvalet med att ingen av oss andra heller var det, men det var ett kul namn som kunde väcka lite intresse för oss. Ingen skulle ju ändå vara intresserad av oss för musikens skull.

Namnvalet förstörde dock stämningen den dagen. Det gick till sist så långt att Bertil hotade att hoppa av bandet om vi inte ändrade oss i namnfrågan. Eftersom han inte bara var den som spelade sångstämman på saxofon utan även ägde mikrofonen samt var den enda av oss som hjälpligt kunde läsa noter, böjde vi oss för hans hot och bytte namn igen, den tredje gången samma dag. Den här gången enades vi om att heta ”Uppe på taket på Smålands nation”. Och det var det namnet vi behöll de tre sista veckorna av vår blygsamma karriär.

Bandet hade lyckats hålla ihop den dagen trots Bertils hot, men det hade blivit uppenbart för oss alla vem som egentligen bestämde i vårt demokratiska band. Den spontana glädjen försvann, reptillfällena blev allt kortare och till sist upphörde bandet bara, utan att någon egentligen fattade något beslut. Det enda minnet jag har kvar är en ostämd elbas någon stans långt inne i förrådet.