Men Sitt då’rå!

Mobiltelefonen ringde och jag hörde någon som svarade. Jag hörde ett flåsande, sedan någon som sa “stopp!”. Därefter var det tyst ett tag och sedan började flåsandet igen.

– Hallå? testade jag.

Ett “Satans också” hördes i luren, och jag kände igen rösten. Den tillhörde Peo.

Efter det att ungarna flyttat hemifrån hade Peo skaffat hund. Hans hustru hade först sagt ifrån, men efter att ha sett valpen på kenneln tinade även hon upp. Så under förutsättning att han tog hand om promenader och uppfostran kunde hon tänka sig att släppa in en hund i huset.

Hustrun hade tyckt att valpen skulle heta Totte av någon anledning, men Peo vägrade. Om det skulle bli den vakthund han tänkt sig för framtiden måste han ha ett avskräckande namn. Trots hustruns spefulla fnitter hade han framhärdat i att valpen skulle heta Killer, och så fick det bli.

Som den gode husse Peo tänkte bli hade han sedan anmält såväl husse som hund till en dressyrkurs. Hans tanke var att lära hunden att sitta still på kommando, kanske till och med lära den att springa enklare ärenden. Det vore ju praktiskt hade han förklarat för sin fru: bara skriva en lapp och stoppa den och pengar i ett kuvert som han sedan stoppade i Killers mun och sedan iväg.

Kursen var därför till stor del en besvikelse: det var mest ett antal personer som – ivrigt letande efter sina hundar vilka fått för sig att just femtio meter bort var det ideala stället att uträtta sina behov och det var allt bäst att sno sig på dit bort – försökte få stopp på sina djur genom att låta sig släpas med efter det sträckta kopplet samtidigt som de ropade “Nej Doggen, inte dit! Fy ! Vänta… hörrö, FY!!”.

Eller medan deras hanhund ivrigt kopulerade med en tik av annan ras förklarade “Ja, se han kan känna doften av en löptik på en halvmils avstånd” samtidigt som den förtvivlade tikägaren förgäves försökte slita isär de tu.

Jag informerade snabbt honom via mobiltelefonen om att vi skulle träffa den reklamansvarige på Gallerian om en timme och lovade att plocka upp honom på vägen dit. Efter 20 minuters letande bortom koloniområdet hittade jag honom tillsammans med en drös hundar och hundägare – alla hundar ivrigt skällande och dragande i sina koppel, alla hundägare lika ivrigt kommenderande “Sitt! Sitt, sa jag! SITT!!!”. De enda som hade satt sig var dock de hundägare som redan givit upp.

Kursledaren, en femtioårig kvinna en och åttio lång och lika bred som lång kallade samman dem kring sin bil. Av hennes berättelse framgick att de skulle träna något som hette “uppsökning”. Jag viskade till Peo att det lät som något man tränade kronofogdar och inte hundar i, men Peo hyssjade.

– Tyst. Jag vill höra vad hon säger.

Tanken var att husse eller matte skulle gå cirka tjugofem meter ut i slyn och lägga en sak på marken. Sedan skulle hunden leta rätt på den och ta den med tillbaka till husse/matte. Lätt som en plätt.

De delade upp sig i två ungefär lika stora grupper, och den ena gruppen drogs iväg av sina hundar längs den lilla grusvägen och försvann snart ur sikte. Den grupp som Peo och Killer hamnat i stannade kvar. Jag satte mig på en stor sten och iakttog spektaklet med ett leende på läpparna.

Kursledaren visade hur det skulle gå till. Hon gick iväg i zick-zack över en glänta, och omkring 30 meter bort viftade hon med en trasa som hon sedan släppte på marken. Sedan gick hon tillbaka till de andäktiga kursdeltagarna. Hon släppte loss sin hund som genast förstod vad som var på gång och for iväg ut i dungen på jakt efter trasan. Efter mindre än två minuter hade hunden hittat den och kom joggande tillbaka med munnen full. Hon lade trasan vid mattes fötter och väntade på beröm. Och det kom mycket riktigt.

– Ojj, en tån duttig vovve. Vilken duttig liten voffsing. Jaadå, duttig Lisbet.

Som hon gick på kunde man tro att hundfan hade räddat trettio personer ur ett brinnande höghus och inte bara hämtat en trasa för femtielfte gången i sitt liv. Jag kämpade tappert för att inte brista ut i ett gapflabb. Ett undertryckt fnitter kunde jag dock inte hålla tillbaka.

Nu var det deltagarnas tur. Hussarna och mattarna for iväg, kastade sina trasor i luften, återvände och släppte loss sina jyckar som med växlande framgång for iväg ut i skogen letande efter trasorna. Även om det ibland behövdes att husse/matte gick tillbaka och viftade en andra gång med trasan lyckades alla till slut med det de skulle göra.

Turen hade nu kommit till Peo och Killer. Han hade ingen trasa, den hade han naturligtvis glömt. Istället tog han av sig en av sina strumpor som han sedan viftade framför nosen på Killer. Därefter gav han sig iväg ett trettiotal meter ut i dungen, viftade och vrålade, kastade strumpan i luften och lät den landa på marken. Sedan återvände han till sin hund. Killer visste inte till sig av glädje när husse återvände efter säkert tre minuter på rymmen och han började genast skälla och vifta på svansen.

Peo kopplade loss honom och väntade. Inget hände annat än att Killer stod och gläfste och viftade på svansen som om han väntade sig att husse skulle hitta på någon kul lek. Peo pekade med handen mot det ställe där han gått ut i dungen, försökte få igång honom med ett “Jahämtastrumpannudå!” och andra glada tillrop som han lärt sig av kursledaren. Men husse stod ju där bredvid honom, varför skulle han då bry sig om att kuta iväg någon annan stans? Efter en stund verkade han dock tänka att okej då, vi gör väl så då, och så begav han sig ut i dungen.

Efter tio meter stannade han, lyfte på benet och markerade med en välriktad stråle att detta område från och med nu tillhörde hans revir. Sedan tittade han upp, gav till ett skall och rusade tillbaka mot Peo. Väl framme viftade han än en gång med svansen, gav till ett skall och skuttade bort till närmaste buske där han satte sig och bajsade varefter han traskade tillbaka till sin älskade husse. Peo suckade.

Ännu en gång kopplade han Killer, försökte busa upp sin hund och gav sig iväg på trettiometerspromenaden igen. Han tog upp strumpan, viftade med den, kastade den i luften ett par gånger och förde allmänt oväsen för att väcka Killers intresse. Samtidigt började han känna sig dum. Vad var det egentligen han sysslade med? En vuxen människa som står i en skogsdunge och skriker och leker med en strumpa? Han släppte strumpan på marken och gick tillbaka. En tung suck och ett “sök Killer…” tydde på att han började ge upp. Jag satt gäspande kvar på stenen och tittade på.

Nu verkade äntligen Killer förstå vad som skulle göras. Direkt när han kopplats loss sprang han iväg. Nosen for ner i backen som om den letade efter något. Han försvann ur sikte bakom några buskar. Peo höll andan av spänning. Plötsligt dök Killer upp bakom några buskar, och i munnen hade han Peos strumpa. En mycket stolt husse ropade “Braaa KILLER! Duktig Killer! Duktig vovve!”

Men Killer var inte klar ännu. Han försvann ännu en gång bakom buskarna och syntes inte till på ett par minuter. Sedan syntes en svart strimma tjugo meter åt höger, jagande något i hög fart. Det var Killer, och när han väl kom stolt spatserande tillbaka kunde både Peo och jag se att han gjorde skäl för sitt namn. I munnen höll han en nydödad hare som han stolt spottade ut vid Peos fötter. Sedan sade han “Voff!” glatt, reste på sig och sprang iväg och pinkade mot ett bildäck.

 

– Det är nog inte lönt, sa jag. Han hittade ju strumpan men tyckte väl inte den var kul nog.

 

Peo gick och hämtade sin hund vid bildäcket, kopplade honom och bad mig hålla kopplet medan han gick för att hämta sin strumpa. Som en naturlig avslutning på en misslyckad dag så hittade han den naturligtvis inte. När vi anlände till vår presumtive kund en halvtimme senare kände han sig uttittad, där han tågade fram i blöta lågskor och bara en strumpa. Bilen hade vi ställt uppe vid parkeringen bakom hotellet. I baksätet låg en utpumpad Killer och sov.