Kriminalromanen “Byn” föreligger nu som en “betaversion” i eboksformat. Kommer inom kort att vara bokningsbar.
Byn utspelar sig i ett fiktivt samhälle på södra Öland. Ett misstänkt dödsfall i närheten av en nedlagd stugby fångar intresset hos den lätt koleriske lokalreportern för den regionala nyhetsbyrån.
Här följer en “teaser”- inledningen av det första kapitlet.
/Tomas A
MÅNDAG
Idén hade varit briljant. Att göra ett eget program, precis som Time Team på Discovery Channel. Han hade lyckats få kanalledningen med på det hela, det kunde bli bra TV höll de med om.
Bra idé Tommy, det borde vi kunna sälja reklam i.
Fast tempot i Time Team var ju för lågt, det måste de göra något åt. Och de där arkeologerna var ju fult klädda och såg rätt luggslitna ut i Time Team, kunde man inte göra något åt det? Några snygga tjejer med stora bröst kanske? Vita tajta t-shirts, korta avklippta jeansshorts. Annars kan vi knappast sända det på kvällstid, det är för hård konkurrens med de andra dokusåporna. Det är ju trots allt inte Public Service vi sysslar med, sådant gör de på SvT. Vi behöver inte göra bra tv, hade de sagt, bara vi säljer annonsplats. Han hade lyssnat på ledningens synpunkter och nickat instämmande. Det viktiga för honom var att få göra programmet, om man då var tvungen att göra ett eller annat vetenskapligt avsteg för att få pengar och sändningstid så gjorde det väl inte mycket?
Nästa svåröverstigliga problem var att förankra idén hos arkeologerna också. Riksantikvarieämbetet hade sagt nej med en gång, men det hade han ju väntat sig. Skit i dem. Fisförnäma och avlönade med skattemedel så behövde de ju egentligen inte göra annat än att fara runt på kommande motorvägsbyggen och plocka kvarts som de stoppade i plastpåsar och arkiverade. Inte behövde de förmedla kunskaperna till allmänheten. Allmänheten betalade gladeligen skattemedel för att hålla de där förtorkade perukstockarna sysselsatta med att stoppa stenar i plastpåsar utan att kräva att få något tillbaka. Att informera allmänheten om vårt kulturarv, det föll allt på sådana som honom själv – och det helt utan bidrag från samhället. So what om han var tvungen att förnedra sig själv genom att plugga ”showen” med lättklädda bimbos. So what om han fnaskade sönder sin akademiska trovärdighet. Han fick ju en chans att göra det program han ville, om än med vissa justeringar. Och om inte högdjuren i Riksantikvarieämbetet vill vara med så det finns ju andra.
Morgonens dis hade trängts undan av den vårsol som så här dags på året gjorde allt mer lyckade försök att tränga undan senvinterns gråhet. När solstrålarna nu slog sig fram genom grenarna på träden runt om och lindade in deras fikabord i sköna ljumna strålar så kände Fredrik att det var rätt så behagligt ändå. Inte för att han var mycket för naturliv, men nog kunde han ha det sämre. En ljummen burköl tillsammans med en gammal klasskamrat vid ett campingbord i skogen. Inte Riche direkt, men vad fan. Och ölen bjöd ju Tommy på. Fredrik tog burken från munnen och rapade.
Tommy rapade han också innan han fortsatte.
”Jag har lyckats knyta till mig en arkeologikonsultfirma också. Den består till stor del av avhoppade doktorander, och de är i såpass stort behov av pengar och jobb att de ställer upp. ”
”Jamen då så”, sade Fredrik. ”Det är väl skönt att du har kunnat komma igång i alla fall. Konsulterna då, vad har de för budget? Tror du de vill annonsera i tidningen?”
Det var det värsta med det här jobbet tänkte Fredrik. Det här eviga nasandet. Det gick inte ens att sitta i skogen och ta en öl med en gammal barndomsvän utan att ha annonsblocket i högsta hugg. Humbug. Där är ett gammalt fint ord man sällan hör nu för tiden. Humbug. Humbug är detsamma som bedrägeri eller lurendrejeri. Går ofta ut på att man spelar på folks känslor i syfte att tjäna pengar eller på annat sätt vinna fördelar, till exempel stöd för en åsikt. Så stod det i ordboken. Precis. Egentligen var det ju det han sysslade med, det var ju det han var. En humbug. Annonsförsäljning var humbug. Det är viktigt att ställa frågan vid rätt tillfälle. Sälja in med en artikel först, och sedan när de nappat, försöka få dem att hugga och sedan veva in.
Skulle ni inte vilja förstärka artikeln med en annons? Nej nej, naturligtvis är det inget tvång. Jag skriver ju om er för att ni är intressanta. Men om några läsare fastnar för er, ska de då inte veta vad ni sysslar med? Ska ni inte erbjuda dem någonting?
Och då förstod de oftast, då trillade polletten ner. Klick-klick-klack. Fri press kostar pengar. Utan annonser inga intäkter – utan intäkter ingen fri press. Vi har ju inget presstöd – vi vill inte HA något presstöd. Vi vill inte kringrännas av presstödsnämndens eventuella krav på oss om de ger oss stöd. Blablablablaj. Att Fredrik däremot lät den journalistiska integriteten ge vika för annonsörernas önskemål var ju en annan sak. Vem bryr sig ändå om journalistik i en annonstidning? Vem fan bryr sig? Nappa någon gång då kundjävel. Och sedan var de på. Nu var det dags att veva in.
Om jag ger er 20 % rabatt på andra införandet? Och så bjuder jag på färgtillägget? Ska vi säga en helsida då? Ok, sjuttontusen är väl mycket för er förstår jag, men OK. Jag ska vara bussig. Ni får en halvsida med samma rabatter som jag bjöd er för helsidan. 9000:- spänn för en halvsida i färg och så får ni rabatt på andra införandet. Så då blir det ju ett dubbelinförande för … få se … OK, vi säger 16500:- om vi tecknar nu med en gång. OK?
Efteråt kunde han känna sig lite unken. Prostituerad, det var vad han var. Annonsprostitution, fanns det något som hette så? När han sålt en helsida till någon liten tant med sybehörsaffär till exempel. Stackars kärring, vad skulle hon med hans extrainförande till? Vad skulle hon ens ha det första införandet till? Hade hon råd med det egentligen? En sybehörsfirma kunde ju inte gå så jättebra. Nåja, det var ju avdragsgillt i alla fall. Här får man inte ha några skrupler om man ska klara sig i den här branschen. Annonser i boken ger mat på bordet.
Men det hade Fredrik inte sagt högt till Tommy. Istället så lade han fram samma sak som han brukade köra med.
”Vet du, om jag ser till att skriva ett uppslag om inspelningarna, och nämner konsultfirman, tror du att du kan fixa fram pengar så att ni eller dom köper en helsida? Fan Tommy, såklart vill jag göra en stor grej om det hela, men vad fan, jag har ju chefer som jagar mig med budgetsiffror jag också. ”
”Jo, visst. Det fixar jag. For old times sake, självklart. Det ska nog inte vara något problem att förankra uppåt i ledningen. Om vi skaffar en annons i din blaska och får en bra redaktionell text dessutom så borde vi kunna få lokala finansiärer till tv-serien.”
Lokalpressen. Det var ju naturligt att Tommy bjöd in Fredrik hit när det nu skulle göras TV på södra delen av ön. Om han kunde använda sig av honom för att fixa finansiärer lokalt så skulle det ju inte skada. Kanalledningen påpekade ofta att de behövde annonsörer för att kunna göra program. Och det var egentligen inte att utnyttja gammal vänskap heller – Fredrik gjorde ju likadant.
Fredrik plockade snabbt fram orderblocket till sin barndomskompis, och Tommy var inte nödbedd med att skriva på. En snabb underskrift – en helsida i färg som han fick fylla med vad fan han ville. Kalla det information om du vill, bara du betalar.
”Tänk att du av alla människor skulle bli TV-producent. Du som inte ens kunde komma i tid till lektionerna på universitetet och nu ska du ha ansvar för att hinna med hela produktionen inom tidsramarna. Fan, inte illa pinkat.”
De hade kommit en lång väg båda två sedan sina år på universitetet. Fredrik hade sökt in på Polishögskolan men inte kommit in. Istället hade han i ren desperation för att ha något att göra hoppat på en arkeologiutbildning, samtidigt som Tommy. Efter tre terminer lyckades Fredrik till sist bli antagen till Polishögskolan och hoppade av arkeologin, men Tommy hade stannat kvar. Ett tag. Sedan hade han tröttnat på att sitta i källaren på museet i stan och sortera benbitar. Så han hade startat ett produktionsbolag. Specialiserat sig på bygderomantiska lågbudgetproduktioner som han sålde till TV för att de skulle kunna fylla luckorna mellan reklamavbrotten under sommarmånaderna när ändå ingen såg på TV. Sedan hade han lyckats få in en fot på en av de större TV-kanalerna. Och på den vägen var det.
Fredrik nickade över bordet mot sin kamrat och höjde ölburken i en skål. Sedan lät han blicken vandra över inspelningsplatsen. Tommy hade lyckats knyta till sig en expert på medeltidsarkeologi, en kvartärgeolog, ett grävteam och sedan de tre tjejerna som skulle gå omkring i korta jeansshorts och uppknäppta skjortor. Kanalledningen hade inte givit med sig på den punkten.
”Blir nog bra TV”, sa Tommy ansträngt när Fredrik kommenterade det med ett flin. Skit samma – programmet skulle äntligen bli av, och Tommy skulle vara program- och projektledare.
Här nere skulle man anlägga en ny golfbana var det tänkt. Den som redan fanns borta vid Saxnäs räckte inte till, hade man beslutat i Kommunfullmäktige. Och då ville man från Länsmuseets sida ha hjälp med förstudie för att se om det fanns behov av en större utgrävning först. Egentligen var ju den gängse vägen att Länsstyrelsen tog in anbud och så hamnade det oftast inom Riksantikvarieämbetes egna revir, men eftersom tevebolagets programchef var med i Rotary och spelade golf ihop med museichefen så hade man hittat ett upplägg som ställde den centrala myndighetsutövningen utanför. Om man inte gick ut och kallade det för förundersökning utan för en teveinspelning till Länsmuseets jubileum så hoppades man att det skulle passera obemärkt.
Idén var att filma under tre dagar för att dokumentera vad de kom fram till och förhoppningvis hitta så mycket fyndmaterial att det skulle bli något att visa upp i TV. Det var ju gammal vikingabygd. Äldre än så till och med. Olof Skötkonungs förfäder hade säkert suttit och skitit bakom någon buske här för över tusen år sedan, och delat en mugg mjöd med den danske Gorm den Gamle. Eller vem fan som nu levde på den tiden. Fan, på inte långt härifrån stod ju Karlevistenen, så här någonstans i närheten hade säkert vikingarna lagt till när de fiskat längs sundets strand eller varit på väg norrut för att kriga vid någon Mälarvik för 1000 år sedan. Någon sorts tv-mässigt fynd borde de kunna plocka fram på tre dagar.
”Nå vad tycker du?” Tommy vände sig till Fredrik.
”Ja, så där jättevetenskapligt verkar det ju inte vara.”
”Nä, men vad fan. Man kan ju inte få allt. Jag får ju göra ett TV-program om arkeologi. Det är det viktiga.”
”Tror du inte de fryser?” Fredrik nickade bort mot tjejerna i kortbyxor och uppknäppta kortärmade rödvitrutiga skjortor. Han antog att de stylats av samma folk som klätt ut tjejerna i Paradise Hotel eller någon av de andra dokusåporna. De såg lika vilse ut här ute i blötmyren som de amerikanska Paris Hilton-kopiorna verkade i TV på den amerikanska landsbygden.
”Skiter väl jag i. De gör ju ingen skada i alla fall. De får inte röra något, de ska bara stå där uppe på myrkanten och se sexiga ut.”
”Jätteakademiskt.”
En av kvartärgeologerna vinkade till sig dem. Hon höll upp en jordkoka som satt inuti ett rör man kunde titta in i. Hon verkade överväldigad av sitt fyndresultat.
”Kolla vad jag hittade när jag körde ner ryssborren här.”
De tittade allihop. Tommy och Fredrik var ju numera mediamänniskor båda två så den eventuella träning de en gång haft i att kunna se något exceptionellt i den jordkoka som en ryssborr drog med sig upp hade gått förlorad. För dem såg det bara ut som en lång jordklump, tre-fyra centimeter i diameter. Ok, torv, jord, rötter. So what? Det blir det väl ingen TV av?
”Ser ni här nere?” Hon pekade. ”Det är inte förmultnat, utan det är organiskt material. Vi måste torva av för att se vad det är. Men jag håller det inte för otroligt att det faktiskt kan vara rester av en människa där nere.”
”Coolt! ”Tommy jublade och började studsa på tå av upphetsning. Ett mosslik. ”Grauballemannen fast på hemmaplan. Nu har du något att skriva om, Fredrik. Och vad många tittare vi kommer att få när vi sänder programmet. Skriv det Fredrik, skriv det. Mossfynd på inspelningsplats. Precis så. Jävlar vad bra!”
Leave a Reply